Skapelsen – andaktsrum och vägledare  

Artikeln har tidigare publicerats i Budbäraren

Guds skapelse kan fungera som ett stort och levande andaktsrum för den som söker andlig fördjupning. I mitt arbete som bibellärare på Hållands folkhögskola i den jämtländska fjällvärlden är naturen en ovärderlig tillgång. När vi lämnar klassrummet och går ut i det fria får vi andra perspektiv på det vi läst. I studiet av evangeliet möter vi Guds ansikte i Jesus Kristus. Där lyser uppenbarelsen som klarast. Men Gud blir också synlig för oss genomskapelsen. Vi ser hans storhet i fjällen, hans skönhet i blommorna och hans vishet i samspeletmellan naturens olika delar. Guds vishet är nedlagd i skapelsen och den kan skänka oss hjälp och vägledning.

 

I Bibeln finns åtskilliga skildringar av andliga erfarenheter som äger rum ute i naturen. Mose möter Gud i en brinnande buske. När sedan Gud skänker Mose och folket sitt vägledande ordsker det på berget Sinai. Jesus lärjungar Petrus, Jakob och Johannes möter Jesus strålglans när de ber på Härlighetens berg. Evangelierna berättar att Jesus hade som vana att dra sig undan till öde trakter för att söka Faderns närhet. Efter en intensiv dag i Kafarnaum där han hjälpt många människor med diverse behov söker han stillheten. ”Tidigt nästa morgon, medan det ännu var mörkt, gav han sig av därifrån och gick bort till en enslig plats, och där bad han” (Mark 1:35). Listan på bibliska gudsmöten i naturen kan göras lång.

 

Det händer att Jesus framställer företeelser i skapelsen som efterföljansvärda exempel. Han säger i bergspredikan (Matt 5-7) att vi ska se på himlens fåglar hur bekymmersfritt de leveroch på ängens liljor hur de växer. Vi uppmanas att lära av fåglarna och blommorna. Vidare hänvisar Jesus till solen som lyser på både onda och goda och som därigenom blir ett positivt föredöme i att visa kärlek.

 

När Jesus närmar sig sin död på korset tar han ett litet vetekorn som sin förebild.”Sannerligen, jag säger er: om vetekornet inte faller i jorden och dör förblir det ett ensamt korn. Men om det dör ger det rik skörd” (Joh 12:24). Likt kornet skulle han falla i jorden och dö för att sedan återuppstå och skänka evigt liv till var och en som tar emot.

 

Bibeln i övrigt återkommer också till lärdomar från djur och natur. Ordspråksboken utmanar vår slöhet då den säger: ”Gå till myran du late, se hur hon gör och bli vis” (Ords 6:6). I Jobs bok återkommer tankar om Guds skapelse. Där säger Job i dialog med Sofar:

7Fråga djuren, de kan lära dig,

himlens fåglar kan ge dig svar.

8Fråga markens kryp, de kan lära dig,

havets fiskar kan upplysa dig.

9Finns det någon av dem som inte vet

att detta är Herrens verk?

10Han har alla varelsers liv i sin hand,

varje människas ande (Job 12:7-10).

 

Skapelsen kan inspirera och vägleda oss på olika sätt. Jag vill lyfta fram tre områden där naturen kan bli oss till hjälp i vårt andliga liv.

 

1. Stillhet

Naturen stressar inte upp sig så lätt. Den bär på ett lugn som kan hjälpa oss att varva ner och finna inre vila och läkedom. Likt Jesus kan vi söka en avskild plats i naturen för stillhet och bön. Det kan också vara en runda där vi återkommande gör små bönepromenader. Ibland behöver vi en längre paus. En del går på en fjällvandring och bor i tält några dagar medan andra söker sig till en retreatgård. När lärjungarna återvände till Jesus efter ett missionsuppdrag möttes de av följande inbjudan: ”Följ med mig bort till en öde trakt, så att vi får vara ensamma och ni kan vila er lite” (Mark 6:31).

 

2. Tålamod

Blommorna och träden växer sakta men säkert. Även i det andliga livet behövs tid för växt och mognad. Vi vill så gärna finna genvägar och göra snabba klipp på det andliga området, men man kan inte stressa fram tillväxt. Det behövs uthållighet om man ska bära Andens frukt.Vi får göra trädet till vår modell och be med Anders Frostenssons ord ”Låt mig växa stilla som ett träd i skogen. Gör mig i det lilla för det stora mogen”.

 

3. Lovsång

Ute i skapelsen ljuder alltid lovsången. En härlig friluftsgudstjänst som aldrig ställer in oavsett väder! Djupast är allt skapat en tillbedjan, ett tack till Skaparen. Blåsippan, klippan, rödingen, människan – alla är de lovsång. Människan är aldrig så mycket människa som när hon tillber. När vi går ut i naturen för att söka Gud så går vi in i en redan pågående gudstjänst. Vi lockas med i lovsången. Tillsammans med koltrasten sjunger vi till Guds ära och medträdets grenar sträcker vi oss uppåt och hyllar Skaparen. Vi blir en del av den kosmiska lovsång som beskrivs i den 148e psaltarpsalmen. Lovsången börjar i höjden bland änglar, sol och måne och landar på jorden där träd, snö och en mångfald av djur stämmer in. Det dröjer ett tag innan människan dyker upp men efterhand deltar även hon i detta universums halleluja! Både människan och den övriga skapelsen är skadad av syndens destruktiva krafter men väntar befrielse och upprättelse när Kristus kommer med sitt rike. Då kommer en klar ton av tillbedjan ljuda genom allt skapat.

 

 

1Halleluja!

Prisa Herren i himlen,

prisa honom i höjden.

2Prisa honom, alla hans änglar,

prisa honom, hela hans här.

3Prisa honom, sol och måne,

prisa honom, alla strålande stjärnor.

4Prisa honom, du himlarnas himmel,

du vatten ovanför himlen.

5De skall prisa Herrens namn,

ty han befallde och de skapades.

6Han gav dem deras plats för evig tid,

bestämde en ordning som aldrig förgår.

7Prisa Herren på jorden,

havsdjur och väldiga djup,

8blixt och hagel, snö och dimma,

du stormvind som gör vad han befaller,

9alla höjder och berg,

alla fruktträd och cedrar,

10vilda djur och boskap,

kräldjur och flygande fåglar,

11alla jordens kungar och folk,

alla dess furstar och domare,

12ynglingar och flickor,

gamla och unga.

13De skall prisa Herrens namn,

hans namn är det enda upphöjda,

över jord och himmel är hans majestät.

14Han har gjort sitt folk mäktigt,

till ära för alla sina trogna,

för Israel, det folk som står honom nära.

Halleluja!

 

Retreat och stillhet – Att bli närvarande i nuet

Artikeln är skriven av Martin Boström och har tidigare varit publicerad i tidskriften I juletid bland fjällen.

Närvaro i nuet
Vi lever i ögonblicket. Nuet är det enda vi har. Tänk vad ett ögonblick kan vara laddat! De allra flesta människor bär på minnen av speciella ögonblick, en del positivt laddade, andra negativt laddade. Den första kyssen, en stark naturupplevelse, eller ett smärtsamt ögonblick, exempelvis en liten kommentar som sårade likt ett svärd.

På flera ställen i Johannesevangeliet använder Jesus uttrycket ”stunden” om sitt uppdrag. Han säger att det var för en särskild ”stund” som han kommit till jorden och blivit en av oss, och den stunden var korsets stund. Då skänkte han oss nåd och försoning och i uppståndelsen besegrade han dödens makt. Därför kan aposteln Paulus på andra sidan korset med övertygelse säga att ”nu är den rätta stunden, nu är frälsningens dag”. Tack vare Jesu försoning lever vi i en tid av nåd där varje dag är en frälsningens dag och varje nu är ett ögonblick av nåd. Och en gåva att förvalta.

Nuet är en mötesplats, där och endast där kan verkliga möten äga rum. I nuet kan vi möta oss själva. I nuet möter vi varandra. I nuet kan Gud komma oss till mötes. Erling Eidem funderade kring tiden och nuet i en text som skrevs 1923. Några år senare skulle Eidem komma att bli ärkebiskop i Svenska Kyrkan. Han skriver:

Presens är religionens mest äkta tempus. Vi kunna väl utgå från det allmänna påståendet att presens bär verklighetens kännemärke i långt högre grad än både det förflutnas och det tillkommandes tidsformer. Såväl det förgångna som det stundande är behäftade med större osäkerhet än nuet. Det allra oomtvistligaste och handgripligaste har jag i min nu-punkt.”

Presens är Guds tidsform. Gud är nuets Gud. När vi är närvarande i nuet kommer vi i relation med själva verkligheten, både den mänskliga och den gudomliga. När vi är rotade i vår ”nu-punkt” har vi kontakt med oss själva och med själva livet. När vi vilar i ögonblicket rör vi vid livets verkligheter, vi känner oss verkliga.

I ögonblicket finns en öppning in mot den eviga världen. Nuet och evigheten är släkt med varandra. När man är helt närvarande i nuet kan man ibland få en evighetsförnimmelse. Det är som om tiden står stilla, man anar evigheten mitt i tiden. Det är vanligt att man tänker sig evigheten som en  oändlig mängd tid. Med detta tänkesätt kan det nästan verka långtråkigt med Himmelen, men evigheten är långt mer än obegränsad tid. Den är besläktad med tiden men är samtidigt en helt annan dimension. Evigheten är annorlunda. Gud är av evighet. Han lever i ett ständigt presens. Han står utanför tiden samtidigt som han finns hos oss som lever i tiden. Både munken Johannes av korset och pingstpredikanten Sven Lidman brukade tala om ”Guds eviga nu”. Gud finns av evighet i ett nu där han är totalt närvarande och i full harmoni. Han är fridens och glädjens Gud. Att dela evigheten med honom kan knappast vara långtråkigt, det är sannolikt roligare än någon av oss kan ana.

När vi tagit emot Kristus är det eviga livet något som vi redan har, här och nu, men också  något vi väntar på. Vi bär redan Guds eviga liv inom oss, men väntar på att hela vår varelse ska förvandlas av detta liv när Kristus återvänder. Detta oerhörda hopp kan vi i tron se fram emot, men nu återvänder vi till livet här och nu. Att vara närvarande i nuet är inte alltid enkelt. Det finns mycket som vill locka bort oss från vår ”nu-punkt”. Ett problem är det uppskruvade tempot och stressen. Så snart vi börjar stressa tappar vi kontakten med verklighetens djupdimension. Stress drar oss upp mot ytan. När tillvaron snurrar fortare och fortare slungas vi, av dessa centrifugala krafter, ut i periferin och kommer allt längre bort från vår ”nu-punkt”.  Då känns det som om tiden går fortare och fortare, men det gör den ju naturligtvis inte. Klockan – som representerar den objektiva tiden – tickar på i samma tempo som vanligt. Men vår personliga upplevelse av tiden varierar. Vi skulle kunna kalla den för den subjektiva tiden. Ibland känns det som att tiden går i snigelfart, medan det andra gånger upplevs som att den rusar iväg i full galopp.

Stillhet och retreat
Men vad kan man då göra åt saken? Hur kan man öva sig i att bli mer närvarande i nuet? Det finns inga patentlösningar, men jag vill ändå ge några ord på vägen. Vi mår bra av att bli stilla och ta en paus från orden. I tystnaden är det som om tiden bromsar in och vi får möjlighet att möta oss själva och Gud. Någon kanske tänker: ”som mitt liv ser ut med allt som ska hinnas med finns det inte tid till någon stilla andakt”. Periodvis kan det vara mycket svårt, men även de korta pauserna kan ha betydelse. Gud är nuets Gud och han kan låta den lilla stunden fyllas av evighetsvärde. Och om du skulle vara så trött och pressad när du stannar upp tillsammans med Gud att det slutar med att du somnar, så gör väl inte det så mycket. Det måste ju vara bättre att somna in i Guds armar än att  fortsätta jäkta.

Guds skapelse kan skänka ro. Naturen är alltid närvarande. Den stressar inte och dras inte med i vår tids uppskruvade tempo. Naturen växer stilla, den växer sakta men säkert. Den kan hjälpa oss att finna vår skapelsegivna rytm, och leda oss tillbaka till vårt centrum. Så jag höll på att skriva ”dra åt skogen”, men jag menar naturligtvis, ”ta en promenad i skogen”. Det kan vara en nog så andlig övning. Att mogna i tron innebär bland annat att alltmer leva i samklang med Guds skapelse. Det finns många beskrivningar i evangelierna av hur Jesus drar sig undan i ensamhet ute i naturen, han går upp på berget eller ber i trädgården. Och vi kan följa hans exempel. 

Retreaten är en väl beprövad form för att tillsammans med andra söka stillhet. Kristna retreater kan ta varierande uttryck i olika kyrkor och traditioner, men har gemensamt att de vill ge stöd och vägledning mot ett djupare liv i Kristus. Retreatens avskildhet ger tillfälle till bön, vila och eftertanke. Vanligtvis bor alla deltagare i enkelrum och får därigenom möjlighet till egen stillhet och enskild andakt. Retreaten är för den som vill fördjupa sin kristna tro men är också en plats för den som söker sin tro och livsväg.

Under retreaten lägger man arbete, telefoner, dator, almanacka och ambitioner åt sidan för att möta sina djupare behov. Djupast handlar en tyst retreat om att närma sig Jesus. Han inbjuder med orden:

”Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor, jag skall skänka er vila” (Matt 11:28).

I sökandet efter Gud och i mötet med honom lär man även känna sig själv bättre. Man ser sitt liv i ett nytt ljus. I stillheten får man tillfälle att reflektera över livet på ett djupare plan än man kanske gör till vardags. Dessutom är retreaten en möjlighet att vila till både kropp och själ – och detta är nog så viktigt.

När en grupp möts för gemensam retreat kommer varje deltagare från sin särskilda vardagssituation med både sorger och glädjeämnen. Allt detta bär man med sig in i stillheten, och utifrån detta varierar det för var och en vad som under retreaten kommer att upplevas betydelsefullt. Man gör en gemensam resa tillsammans, samtidigt som alla gör sin personliga inre vandring utifrån sina behov  och sin längtan.

Jag vill nu beskriva i stora drag hur en retreat kan se ut. Tystnaden är retreatens stora gåva. Den första kvällen ges en introduktion om hur retreaten fungerar. Därefter inleds tystnaden som råder under retreaten som helhet. Deltagarna samtalar inte med varandra och under måltiderna spelas musik. I den goda tystnaden kan man ibland möta sådant i sitt inre som är problematiskt, sår eller frågor och funderingar. Då kan ett vägledande samtal vara till god hjälp. Därför erbjuds ett personligt samtal med någon av retreatledarna. I centrum finns tystnaden – men paradoxalt nog även ordet. Tystnaden öppnar upp för Guds levande ord.

Varje dag inleds med att man firar Herrens måltid, nattvarden och stillar sig inför försoningens oerhörda gåva. Bibelmeditationer och vägledande undervisning ger stöd till den inre vandringen. Gemensamma återkommande bönesamlingar, så kallade tideböner, ger en rytm åt dagen och hjälper deltagarna att rikta sitt inre mot Gud. Vid dessa tillfällen ber man främst böner ur Bibelns stora bönbok Psaltaren.

Att bedja med Psaltarens slitstarka böneord kan vara befriande och läkande. I dessa böner som bedits av judar och kristna i årtusenden finns det ord för alla mänskliga känslor, allt från mörkaste ångest och frustration till största glädje och tacksamhet. Tre exempel:

”Jag är matt av mitt suckande. Jag dränker min bädd i tårar var natt, sängen dryper av gråt. Mina ögon är skumma av sorg, mina fiender har fått dem att åldras” (Ps 6:7-8).

”Lovad vare Herren, ty han har hört min bön. Herren är min styrka, min sköld, på honom förtröstar jag. Jag fick hjälp och mitt hjärta jublar, hela min varelse tackar honom” (Ps 28:6-7).

”Bara hos Gud finner jag ro, från honom kommer min räddning. Han är klippan som räddar mig, min borg där jag står trygg” (Ps 62:2-3).

På senare tid har intresset för kristna retreater börjat blomma upp på flera håll i Jämtland. Wilhelmsbergs kurs- och lägergård på Norderön i Storsjön är en av de platser där man börjat inbjuda till retreater. Förhoppningsvis kan Wilhelmsberg och andra gårdar i Jämtlands vackra natur få vara mötesplatser där kristna och sökare finner andlig fördjupning och inre trygghet, tillsammans med honom som lovade att ”ni skall ha frid i mig” (Joh 16:33).

Retreatens stillhet kan hjälpa oss att landa i ögonblicket, att få kontakt med vår ”nu-punkt” – att bli närvarande i nuet.